Operationen gick bra och snabbt men det var en otäck upplevelse som jag helst slipper göra om (har dock en fot till som behöver repareras...) jag har/hade en sk hallux valgus-snedställd stortåled som gjorde väldigt ont.
Svårigheten för mig är att inte kunna göra så mycket själv och lägga allt ansvar på nära och kära. Men återigen så har jag en familj som är mina räddande änglar! Det absolut tråkigaste och jobbigaste av allt är att inte kunna sitta på golvet och leka med Noam eller att kunna lyfta upp honom och trösta när han är ledsen. Men han är ju som ni redan vet världens finaste och snällaste (också världens busigaste) pojke.
I fredags blev Noam 18 månader! Så snabbt tiden går, det märks ännu tydligare när man kan mäta allt i hans utveckling som går i rasande fart. Han kommunicerar så fantastiskt, berättar om barnen på dagis, sin favorit fröken 'biddit' [Birgit], 'mitte' [Mike] och 'senia' [Ksenija]. Han älskar att måla, rita och leka med duplo. Han älskar att leka med kottar i skogen och titta på bilar, lastbil och traktor.. Det finns inget mysigare än att prata med honom och höra hur han utvecklar sitt språk. Jag är förälskad i min lilla busunge som berikar mitt liv med massor av kärlek och många skratt.
kärlek.
Åhh Natti vad vi saknar er! Bus-Noam, dig och min käre bror. Går inte en dag utan att jag droppar in här och tittar på bilder. Hjärtat blir så varmt och man får ro i själen för en stund. Älskar er och saknar er!
SvaraRadera