i väntans tider...

Noam har just somnat och jag är själv hemma. I tystnaden och lugnet minns jag tiden för ett år sedan. Då jag med stor mage låg i soffan och räknade tiden mellan värkarna samtidigt som Tom satt och hejade (inte på mig) utan Färjestad i slutspel :D. Väntan kändes så lång de sista timmarna och jag ville bara få träffa den lilla bebisen som hade legat i min mage i 9 månader (och 3 dagar), att få se hans lilla ansikte, få pussa på hans lilla näsa, lukta på det lilla huvud som skulle få ligga nära mig. Väntan. Nu ligger han i sin lilla säng ett år senare och jag kan inte föreställa mig hur livet var innan han kom. Kan inte ens föreställa mig hur livet skulle vara utan honom. Han är vår solstråle, vår lycka, vår skatt, det käraste jag har i livet! Han är mitt liv.

Imorgon skall vi fira med ballonger och presenter. Jag skall gå upp och sjunga vid han säng och han skall självklart få den godaste vällingen jag kan göra på en fin bricka med ett litet ljus och blommor. Vår Noam fyller 1.